MAP arbetar med mycket specifika projekt där det finns utrymme för experiment och tid för utveckling av nya idéer. Produktionerna kan omfatta i princip vilka material och media som helst; allt ifrån ljud och rörlig bild till mer klassiska uttryck. Målet är att hitta samtida former för att arbeta med samtida konst.

De sätt som konstnärer arbetar på har förändrats de senaste årtiondena. Konsten rör sig i nya fält och visas i nya sammanhang. MAP arbetar med att skapa relevanta former för produktion och presentation av samtidskonst. MAP en liten och flexibel organisation som kan följa konsten och skapa möten med publiken. Det är samtidigt en kontinuerlig verksamhet som kan samla erfarenhet och kunskap.

MAP förnyar konstinstitutionens traditionella roll genom att skapa en ny rörlig struktur för att producera och visa samtidskonst. Istället för att utgå från en fast lokal utgår MAP från den konstnärliga processen och mötet med publiken. Målet är att skapa projekt som blir mycket specifika för den plats där de visas och som därför blir angelägna både för en initierad konstpublik och för en bred allmänhet. Verksamheten kommer att bidra till att utveckla nya former för att visa samtidskonst, nya förutsättningar för konstnärer och nya erfarenheter för publiken.

Inspiration

MAP är inspirerat av Artangel i London. Artangel är en unik institution som arbetar i nära samarbete med konstnärer för att realisera projekt inom bildkonst, dans och film på olika platser i London. Den har funnits i ca 10 år och har genom sitt unika sätt att arbeta kommit att utgöra ett mycket uppmärksammat och viktigt inslag på Londons konstscen. Erfarenheten har visat att när projekten flyttar ut ur det traditionella konstrummet och knyts till en specifik plats, uppstår nya och engagerade möten med publiken. Artangel har arbetat med konstnärer som Douglas Gordon, Matthew Barney, Rachel Whiteread och filmare som till exempel Atom Egoyan.

Några andra internationella aktörer med liknande inriktning är Minetta Brook, Consonni i Bilbao och Locus Plus i Newcastle,

Bakgrund

Under de senaste decennierna har konsten i allt större utsträckning rört sig ut från det traditionella galleri- och museirummet. Detta är ett uttryck för en förändrad konstsyn och ett inom konsten ökat intresse för både det offentliga och vardagslivet. Att konsten dessutom närmat sig andra discipliner – design, arkitektur, film och sociala interventioner – har också gjort att det känns angeläget att hitta nya sammanhang för att visa konst. För trots att konsten har utvecklat en mångfald nya uttryckssätt, visas huvuddelen av all konst i Sverige i gallerier, konsthallar och museer med fasta utställningsrum.

Allt fler konstnärer arbetar på sätt som visar behov av nya, mer flexibla konstproducenter. Redan i början av 90-talet lämnade konstnären Elin Wikström galleriet för att arbeta i mer vardagsnära miljöer och diskutera skillnaden mellan det privata och det offentliga. Ann-Sofi Sidén har länge arbetat med dokumentärt material och liksom många andra konstnärer med film, där biografen kan bli den självklara visningsplatsen. I kanadensiskan Janet Cardiffs verk blir betraktaren, iförd ett par hörlurar, förd runt Londons gator i en deckarhistoria i flera lager. Olafur Eliasson färgar Stockholms Ström grön för att vi skall få upp ögonen för det som vi av vana blivit blinda för. Ett ökande antal konstnärer arbetar platsspecifikt i relation till historia och arkitektur, vilket gör valet av plats för produktion och presentation allt viktigare.

I Sverige har det förekommit många konstprojekt där man arbetat mer flexibelt, men än så länge finns ingen organisation som kontinuerligt verkar på detta sätt. MAP är en föregångare som hittar nya vägar att arbeta med konst, konstnärer och publik.